Digital konst och nya medier

Hemsidan monet2010.com är ett bra exempel på hur gamla och nya medier kan mötas och skapa ytterligare dimensioner till varandra. I denna interaktiva dimension är man medskapare till Monets verk; genom att klappa händerna framför datorns mikrofon får man fågeln att flyga, genom att blåsa i mikrofonen virvlar blommor upp från ängen. Ett lekfullt experiment som tillför en extra krydda och spänning till konstupplevelsen, vilket kan locka en bredare, och kanske yngre, publik, tror jag. Museerna kan dra nytta av digitaliseringens fördelar, däribland lagra mycket information på liten yta, vilket t ex möjliggör långt förgrenade timelines. Internetgallerier kan fungera bra som komplement till fysiska gallerier men jag tror inte det kan mäta sig med den direkta upplevelsen av ett konstverk i original.

Nätkonst från net-art.org

Utvecklingen inom den digitala världen går snabbt, och jag upplever Christiane Pauls bok Digital Art som något förlegad (har inte läst den nyare utgåvan från 2008) På tio år har Internet gått från att ha varit ett tidsfördriv till att vara ett verktyg i det dagliga livet, inte bara genom att vi kommunicerar i hög grad via sociala medier som Facebook och Twitter utan även konsumerar produkter och får en stor del av våra nyheter, film, tv och musik via nätet. Kanske gör denna vardagliga användning av Internet att man blir lite blasé över själva tekniken som man tar för självklar. Det gör att även Rachel Greens text A History of Internet Art känns omodern. Mycket av den net.art- kultur som frodades på 90-talet verkar ha gjorts i ren fascination över att det gick att göra. Det som var nytt och fascinerande då är idag nonsens som hamnar i spam-korgen. Att som Jodi.org leka med användarnas sårbarhet kanske kan roa andra så kallade datanördar, men för mig känns det som slöseri med tid. En sida av typen ”Error 404, file not found” gör mig allt annat än upplyft. Än mer irriterad blir jag när ett av upphovsmännens ”konstverk” får mitt Internet att hänga sig. Man kan fråga sig vad syftet är. Konst?

"A graveyard for digital files" (net-art.org) 

Att Internet är billigt, snabbt och relativt enkelt gör att där hamnar mycket skräp, men samtidigt ger det möjlighet för seriösa men okända konstnärer som annars kulle ha svårt att slå sig fram på marknaden.

Många av Pauls exempel är fascinerande konstexperiment, som många gånger gränsar till naturvetenskap och andra vetenskapliga grenar som psykologi och sociologi, och som tänjer på gränserna till det omöjliga. Ett lyckat exempel är Talmud Projekt från 1999 (Digital Art s. 192) där konstnären David Small (med Tom White) tog texten från den judiska religiösa läran och placerade sidorna i transparenta lager ovanpå och vid varandra, så att läsupplevelsen, i högre grad än med en vanlig bok, liknar hur vi faktiskt beter oss och associerar när vi läser.
Även Young-Hae Changs Heavy Industries poesi får en tyngd och genomslagskraft som skulle vara svår att åstadkomma utan det multimediala presentationssättet med jazzmusik som ackompanjerar de rytmiskt projicerade fraserna.
   Samtidigt kan allt det digitala i vår värld få mig att längta efter det konkreta och fysiska. Efter något man kan ta på, efter originalitet och varaktighet. En oljemålning har en substans som inte kan återskapas med ettor och nollor. Som de jordbundna, fysiska varelser vi människor är, tror jag inte vi mår bra i en alltför digitaliserad värld.
   Ett annat problem jag ser med nya medier är svårigheten att lagra digital information på ett säkert sätt. En oljemålning kan ju rätt förvarad hålla i evigheter, medan digital konst eller information sårbar och lättförgänglig, eftersom den är beroende av högteknologi.

Rätt använda ger de nya medierna enorma möjligheter till interaktiva, dynamiska upplevelser. Som läget är nu tycker jag att de nog fungerar bäst som verktyg för att visa befintlig konst än som eget konstmedium. Men kanske kommer i framtiden nya inventioner som får mig att ändra uppfattning.

Text: Monica W Gideonsson